Berättelse om Sarajevo. Kärleksbrev till en okänd stad
Det är inte första gången jag blir kär i en stad och jag är säker på att det inte kommer att bli sista. men Det är första gången jag har förälskats på avstånd, utan att ha trampat på dig, utan att ha luktat eller tittat på dig. Och mina ärrar gjorde redan ont.
Jag blir tydligare vi är geografiska tillfällen, DNA gjorda av meridianer och paralleller, korsade historier, en blind lotterikort. Och ibland orättvis. Men detta har redan hänt. Har det hänt ännu?
Hur blir det att sitta på en av dina terrasser med ett turkiskt kaffe i handen, aborek i magen och en trassel av tankar i huvudet? Och i hjärtat. Kommer jag med mina ögon till moskéernas minareter eller kommer jag att stirra på tusentals vita kors i dina kullar? Kommer jag att tänka på berättelserna som drunknade under din himmel, de som aldrig haft möjlighet att skrivas? Eller i berättelser skrivna i blod, de som aldrig borde ha funnits?
Sarajevo med S Av tystnad, av lidande, av blod. Men också om drömmar. Också av överlevande.
Jag kan föreställa mig dig med kall vit hud, som snön som täcker dig på vintern. Jag föreställer mig ledsen, melankolisk, tyst och reserverad, som vad många såg och lidit mest. Jag svär att jag kommer att respektera dina tystnader och lära mig att lyssna på dem. Jag svär att jag bara vill hitta dig.
Vårt datum är daterat: 15 september, till dess kommer jag inte sluta tänka på dig. Vårt är ett specifikt kontrakt med start- och slutdatum. Men det finns början som börjar långt före den stora dagen och slutar som sträcker sig till evigheten. Kommer vi att vara så här?
Fotokredit: icoreglobal
