Jag gillar att ligga vid solnedgången. Ensam.
På ett tag slutar dock turister från hela världen inte att anlända. Att variera. Och det är så att det är lite till början av Ganga Aarti-ceremonin i min stad, den äldsta av muuuundo: Varanasi.
Sanningen är att varje gång jag tål mindre. De turister som ägnar tid åt att bedöma mitt land. Det finns olika typer: de som "luften i Indien luktar som rökelse, blommor, båge, curry, fritanga och jasmin tillsammans." Tänk om "maten här är väldigt kryddig och jag fick en attack från Delhi Belly." Att om "Gud är het, är full av flugor och barn inte slutar att be mig om pengar." För tung. Och så finns det de andra. De som anländer klädda i sina jeans och livslånga skjortor och plötsligt upptäcker att de bara vill bära orange breda byxor och slips-dye-skjortor och stå framför Ganges och titta på himlen i timmar och timmar. Vad letar du efter, jag vet inte. Kanske missar de sitt land och härifrån försöker de hitta det i horisonten. För konstigt.
Jag är trött Varför herrar mycket tunga, och herrar mycket sällsynta Öppna väl öronen att saker är så här: Indien är inte helvete och varken paradis. Naturligtvis är det en unik webbplats, av detta är jag säker. Mitt är inte ett land. Det är en värld. Ett universum.
Och jag tror att detta universum passar mig perfekt, som en Valentino-kostym (denna Valentino måste göra mycket dyra kostymer, för en gång slog en dam mig för att jag oavsiktligt smutsade hennes röda klänning med lite böj.)
Börja dagen med ljuset från gryningen på floden, slå mig i Ganges med alla de mycket tunga och mycket sällsynta som tar foton och höjer min självkänsla, gå till frukost ... med lite tur finns det alltid någon som Han låter mig prova lite frukt eller ett barn som i hemlighet kastar mig en gulab jamun utan att hans föräldrar ser honom. Och när jag blir uttråkad går jag till huvudgatan och jag korsar den och gör galna tukarna, förarna skriker åt mig men jag vet att de älskar mig, ibland ger de mig blommor.
Den mycket tunga och den mycket sällsynta tittar på mig med ett ansikte av medkänsla. De tror att jag inte har någonting, att jag är väldigt fattig, för jag sover på gatan och lever av medkänsla från mina landsmän.
Lyckligtvis finns det en tredje typ av turist som jag gillar. Det är de som du ser på gatan som förundras över de underbara underverken i mitt land, som är nyfikna, som provar nya rätter och när de passerar vid min sida blinkar de mot mig och ler till mig roade. De har förstått att jag är sååå glad.
I ett annat liv var de kanske också heliga kor från Indien.
